Jag var runt 9-10 år och vår familj hade åkt till Disneyland i Paris. Min mamma är inte så förtjust i åkattraktioner så min pappa satte hoppet till mig som äldsta dotter som sällskap. Jag var lite skeptiskt, hade inte kommit så mycket längre än Liseberg tidigare i mitt liv och där fanns inte så mycket läskigt. Men eftersom jag alltid sätter andra i första rummet ställde jag upp mot löftet om att berg-och-dalbanan vi skulle åka inte hade några looper. Var och är nämligen fortfarande livrädd att sitta upp och ner. Det är ju onaturligt. Pappa lovade och bekräftade det i hela kön på säkert 45 minuter, galna Disneyland, jag var säker och skulle absolut inte sitta upp och ner. Så jag hoppade glatt ner i vagnen som sedan långsamt långsamt började åka upp 25 meter i luften. Väl på toppen ser pappa lite orolig ut, vänder sig till mig och säger tveksamt "du, det kan hända att det kanske eventuellt finns en loop med". Såklart det gjorde. Med ingen chans att rymma fick jag finna mig i att mitt hjärta stannade tre gånger på två minuter då det var så många jävla gånger den förbannade banan vände mig i motsatt riktning från gravitationen. Var så himla arg på pappa i säkert 14 minuter efter det, sedan fick jag sockervadd eller nåt och det var forgive and forget.

Numera är jag galen i allt som åker snabbt och snurrar. Jag kan sitta upp och ner om det är för en liten mikronanosekund och om jag får blunda och tänka på något annat.