Jag gråter när någon jag älskar mår dåligt. Klarar inte av den smärtan. Då mår jag hellre själv dåligt. Någon har en gång sagt till mig delad glädje är dubbel glädje men delad sorg är hälften sorg. Vet inte riktigt vad jag tror om det.

Sedan blir jag ledsen av att se ensamma människor. Framför allt ensamma gamla människor. Tänk en gammal farbror som går på ett café och beställer en ensam kopp kaffe och kakbit. Sitter där och tar sin tid för det är inte som att han har något annat att skynda sig till. Tänk vad hemskt att vara helt ensam. Hatar det dåliga samvetet som hugger i en när man varit och hälsat på en gammal släkting och går därifrån. När mina föräldrar blir gamla ska jag hälsa på dem hela tiden. Och aldrig gå.