Att livet är så fruktansvärt jävla orättvist och att man frustrerande nog inte kan göra något åt det. Jag blir så arg över hur han som kämpar som fan för något sliter ihjäl sig på kuppen och ändå inte riktigt lyckas medan hon bara glider in och tar vad hon inte förtjänar. Jag blir arg över att världen är så ytlig. Jag hatar yta. Det gör mig vansinnig att läsa och höra om all onödig utséendefixering och dubbelmoral som finns i samhället. Och framförallt blir jag arg när någon sårar någon jag älskar. Hör jag ett ont ord om mina vänner eller min familj vill jag slita ögonen ur den personen. Man ger sig inte på dem ostraffat.

Det här inlägget är tidsinställt. Jag ligger just nu och sover i min mjuka säng. Lite coolt egentligen.