Det är tråkigt att vara sjuk. Det är ännu tråkigare att vara sjuk när det enda sällskapet man har om dagarna är en katt och en massa South Park-avsnitt.

Idag vaknade jag av att Imsan stod utanför min dörr och väckte mig, vilket händer varje morgon då alla andra åkt iväg. Hon är lätt sällskapssjuk (läs: vrålar i plågor när man lämnar henne ensam). Sen somnade hon inne hos mig (vilket också händer varje morgon. Tror hon sover typ 22 timmar om dygnet.) Vi låg och sov tills en jäkla fransman från CPL ringde och väckte oss. Jag var yrvaken, febervirrig och hans engelska var så fransk att jag inte fick fram mycket vettigt. Efter det har jag gjort absolut ingenting med dagen. Jag vet att jag borde. Borde, borde, borde. Jag gör det imorgon.